Vägar över fjället

När bönderna från Handöl skulle till sina marknadsplatser var det häst och släde som användes och färden gick ofta genom väglöst land. bristen på vägar var nog också en orsak till katastrofen på fjället 1719.

Vägar var länge ovanliga i denna del av riket. Karl XIV Johan gav under tidigt 1800-tal order om att en mellanriksväg, med en bredd av hela 5 meter, skulle byggas mellan Sundsvall och Trondheim. Denna väg hade i huvudsak samma sträckning som E14 fram till Duved, men där följde vägen den gamla sträckningen mot Skalstugan och Levanger. Den var därför inte till så stor glädje för invånarna i Handöl. Lite längre fram i tiden förlängdes vägen österifrån fram till Ånn och slutade vid FBU-lägret. Först 1959 blev vägen fram till den norska gränsen klar.

Järnväg sedan 1982

Det var därför järnvägen som var handölsbornas enda riktiga transportled. 1882 var sträckningen mellan Trondheim och Östersund klar och därmed förbättrades förutsättningarna för täljstenstransporter.

Vägen Handöl – Enafors byggdes 1936, med en annan bro över Handölan, men då fanns fortfarande bara järnvägsförbindelse från Enafors.

 

Linbana till Enafors

1917 byggdes en linbana från Handöl till Enafors. Denna förstalinbana var dock inte tilll för människor utan för att frakta täljsten till järnvägsstationen eftersom det inte fanns någon väg fram till Handöl förrän 1936.

De som byggde den kan knappast ha känt det som någon större ingenjörsutmaning att något tiotal år senare bygga en släplift för skidåkarna i Storlien.

Fritidsbyn vid Snasahögarna. Ett paradis för fjällturisten.